Under denna period lades grunden för den nya svenska bostadspolitiken och de allmännyttiga bostadsföretagen. Målet var att stabilisera byggandet, minska trångboddheten och bostadsbristen samt höja bostadsstandarden. Kommunerna blev statens verktyg för att förverkliga dessa mål.
I början av 1930-talet drabbades Sverige och resten av västvärlden av en djup ekonomisk kris. Uppemot 25 procent av de svenska industriarbetarna var arbetslösa. Arbetsmarknaden präglades av konflikter som kulminerade i brädgårdskravallerna i Halmstad och skotten i Ådalen 1931.
Samtidigt började under årtiondet en ny syn på samhället och staten att få fäste. Det fanns en stark utvecklingsoptimism och politisk enighet om att förändra Fattigsverige till en modern demokrati.
Efter valet 1932 bildade Socialdemokraterna regering, med en ny politisk inriktning där en stark stat spelade en mer aktiv roll i samhällsekonomin än tidigare. Genom en expansiv finanspolitik skulle staten öka efterfrågan och sysselsättningen, och folkhemmet skulle ge trygghet åt alla. Bostadsbyggandet blev en viktig del av strategin. Om byggverksamheten kom igång, skapades efterfrågan inom en mängd inhemska branscher.
Socialdemokraterna hade emellertid inte egen majoritet i riksdagen, utan kompromissade med Bondeförbundet i den så kallade kohandeln 1933. I utbyte mot en omfattande jordbruksreglering fick Socialdemokraterna stöd för sin politik.
Ett år efter regeringstillträdet tillsattes Bostadssociala utredningen, med avsikt att bland annat kartlägga trångboddheten och föreslå åtgärder. I utredningen – som verkade fram till 1947 – ingick radikala ekonomer, arkitekter och byggmästare, och deras arbete lade grunden för den svenska bostadspolitiken under efterkrigstiden.
Efter ett par års arbete kom ett delbetänkande från utredningen, med bland annat förslag om så kallade barnrikehus – det vill säga bostäder för flerbarnsfamiljer med små inkomster. Åtgärderna som vidtogs i mitten av 1930-talet innebar att bostadspolitiken kopplades samman med familjepolitiken, och att bostadsstandarden blev en politisk fråga.
I samband med barnrikehusen började de allmännyttiga bostadsföretagen som ägdes eller kontrollerades av kommunerna att bildas. Staten införde speciella lån för ”allmännyttiga bostadsföretag” som uppfyllde vissa villkor.
Det var alltså staten som definierade villkoren för att också icke kommunägda, men allmännyttiga bostadsföretag skulle kunna få statliga lån och därmed kunna användas som bostadspolitiska instrument.
Det första huvudbetänkandet från Bostadssociala utredningen kom 1945, och är den sociala bostadspolitikens mest kända dokument. Nedan följer en sammanfattning av förslagen och målen:
En viktig skillnad mellan 1940-talets bostadspolitik och 1930-talets, var målet att med offentligt stöd skapa ”goda bostäder åt alla”, inte bara till mindre bemedlade. Bostadspolitiken blev en central och integrerad del i både den generella välfärdspolitiken och den allmänna ekonomiska politiken. Genom en högre välfärd för alla, skulle även de sämst ställda få det bättre.
Bostadspolitiken utgjorde en viktig del i Socialdemokraternas efterkrigsprogram, som fastställdes 1944. Bland punkterna fanns:
Enligt programmet krävdes någon form av planhushållning för att bygga bort bostadsbristen och höja bostadsstandarden. Medlen var statliga lån och normer, teknisk utveckling och stordrift i kommunal regi. Staten blev en aktiv bostadspolitisk aktör.
Mellan 1930 och 1939 byggdes bostadsbristen i princip bort. De privata byggherrarna stod för den större delen av produktionen. Men med kriget följde höga räntor, svårigheter att få krediter och stigande byggkostnader vilket ledde till att byggverksamheten stannade av.
För att få fart på byggandet vidtog staten en rad åtgärder i början av 1940-talet. Genom byggnadslånebyrån erbjöd staten förmånlig finansiering för bostadsbyggande. Först genom så kallade tertiärlån, där staten också stod för en räntegaranti. Dessa lån kompletterades 1942 med räntefria tilläggslån för flerfamiljshus och enfamiljshus som uppfördes av kommuner eller företag utan vinstsyfte. Syftet med tilläggslånen var att täcka ”överkostnaden”. De verkliga anskaffningskostnaderna för en fastighet överskred vid denna tidpunkt det ”varaktiga fastighetsvärdet” som bostadslånen beräknades efter. Ett kommunalt företag eller företag utan vinstsyfte fick låna upp till 95 procent av byggkostnaden, medan företag med vinstsyfte fick låna upp till 90 procent för att uppföra ett flerfamiljshus. Tertiärlånet var ett inteckningslån, medan tilläggslånen utgjorde en statlig subvention. I och med lånevillkoren hade staten ytterligare definierat ett allmännyttigt bostadsföretag. Det skulle drivas utan enskilt vinstsyfte.
För att komma ifråga för dessa lån fanns ytterligare ett viktigt villkor. Lägenheterna fick inte hyras ut till högre belopp än vad som motsvarade 1939 års hyresnivå. I och med detta var den statliga hyresregleringen ett faktum.
Genom dessa åtgärder övertog staten de ekonomiska riskerna vid nyproduktion samtidigt som man stärkte kontrollen över bostadsmarknaden. Åtgärderna fick också förväntad effekt hos kommunerna. En rad kommunala bostadsföretag bildades, och efter 1942 ökade kooperationen och de kommunala företagen sitt byggande raskt. De allra flesta kommunala bostadsföretag bildades vid den här tiden. Under krigets sista år var den totala nyproduktionen uppe i samma siffror som under högkonjunkturen 1939. Andelen lägenheter som byggdes med statliga lån ökade från 5 procent 1939 till 100 procent år 1942.
Diagram 1: Bostadsbyggandet 1937–1946 i städer och stadsliknande samhällen. (Klicka för att förstora diagrammet.)
Källa: SCB
Diagram 2: Allmännyttans andel av bostadsbyggandet. (Klicka för att förstora diagrammet.)
Källa: Carl Ekbrant, Bostadsbyggandet 1900–1945.
Trångboddheten och bostadsstandarden förblev under hela 1930-talet ett stort problem. Hyrorna var dessutom höga. I genomsnitt betalade en industriarbetare 40 procent av sin inkomst i hyra.
Hittills hade trångboddhet inneburit fler än två boende per rum, köket inräknat. Under 1930-talet ändrades detta. Nu ansågs att köket hade sin bestämda funktion för matlagning och allehanda hushållsgöromål, och därför borde undantas från sovutrymmena. Enligt 1945 års bostadsräkning definierades trångboddhet som fler än två boende per boningsrum. Enligt detta beräkningssätt var 30 procent eller två miljoner av alla boende trångbodda. De flesta av dessa bodde i det äldre och sämst utrustade beståndet. En tredjedel av bostäderna var på högst ett rum och kök, och mer än en fjärdedel av befolkningen bodde i dessa.
Diagram 3: Totala antalet lägenheter fördelade på smålägenheter om högst två rum och kök samt övriga storlekar 1930–1945. (Klicka för att förstora diagrammet.)
Källa: Carl Ekbrant, Bostadssituationen i Sverige 1912–1975.
Utrustningsstandarden förbättrades emellertid under perioden. Den allmänna bostadsräkningen 1933 visade till exempel att bad eller dusch saknades i 86 procent av lägenheterna. I smålägenheterna, som utgjorde nästan 80 procent av beståndet, var situationen än värre. Efter andra världskrigets slut var standarden märkbart bättre. Nu saknades tillgång till bad eller dusch enbart i 60 procent av lägenheterna.
Bäst utrustade var lägenheterna i Stockholm. På landsbygden var situationen inte lika bra, och sämst var standarden i Norrland.
Diagram 4: Bostadsstandardens utveckling i Stockholm och Göteborg. (Klicka för att förstora diagrammet.)
Källa: Carl Ekbrandt, Bostadssituationen 1912–1975.
I en kartläggning av hur familjerna verkligen använde sina lägenheter studerade Svenska Arkitekters Riksförbund och Svenska slöjdföreningen bostädernas utformning och utrustning, lägenheternas möblerbarhet och förvaringsbehov. Resultaten omsattes till svensk standard av Byggstandardiseringen. Dessa resultat låg också till grund för de normer som kopplades till de statliga bostadslånen i den nya bostadspolitiken efter andra världskriget.
Allmännyttans imponerande historia kan delas in i sju epoker, var och en med sina utmaningar och särdrag. Här kan du fördjupa dig i den epok du är mest intresserad av.
Årtiondena före sekelskiftet 1900 präglades av en snabb industrialisering och urbanisering. Behovet av bostäder ökade snabbt i de växande städerna. Men arbetarebostaden hade usel standard, och familjerna bodde trångt, mycket trångt.
Krigs- och krisåren vid seklets början innebar fortsatt svåra levnads- och bostadsförhållanden. Motsättningarna i samhället ökade och drev fram flera reformer mot slutet av 1910-talet.
Nu lades grunden för den nya svenska bostadspolitiken och de allmännyttiga bostadsföretagen. Målet var att minska trångboddheten och bostadsbristen samt höja bostadsstandarden.
Efter andra världskrigets slut inleddes den period som brukar kallas rekordåren. Den svenska industrin gick på högvarv, det ekonomiska välståndet växte, svenskarnas levnadsvillkor förbättrades och konsumtionen ökade. Det var också under den här tiden som bostadsbristen byggdes bort.
Bostadsbristen var nu bortbyggd, och de allmännyttiga bostadsföretagen ställdes inför en ny uppgift – att förvalta det befintliga bostadsbeståndet. För det krävdes ett nytt sätt att tänka och agera.
Under denna period ändrades förutsättningarna för allmännyttan radikalt. Genom skattereformer och systemskiften fick kommunala bostadsföretag ta de ekonomiska risker som staten tidigare stått för.
Den 1 januari 2011 trädde en ny lag om allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag i kraft. Den innebar att bostadsföretagen måste drivas enligt affärsmässiga principer.
