Bostadsbristen var nu bortbyggd, och de allmännyttiga bostadsföretagen ställdes inför en ny uppgift. I stället för att bygga nytt, inriktades verksamheten på att förvalta det befintliga bostadsbeståndet. Bland annat att förbättra de kritiserade miljonprogramsområdena. För det krävdes ett nytt sätt att tänka och agera i bostadsområdena.
Saltskog byggdes mellan 1969 och 1971 och bestod från början av tolv hus, sex till åtta våningar höga. År 1983 utlyste Telgebostäder en arkitekttävling som ledde till en omfattande ombyggnad 1986–1990. Uthyrningsproblemen och segregationen minskade. Men förnyelsen innebar att de sociala problemen i stället flyttade till ett annat område.
Plats: Saltskog, Södertälje
Källa: Telge Bostäder
Det politiska klimatet hade under de senaste 15 åren förändrats. Den statliga och centralstyrda resursfördelningen började kritiseras. Folkhemsprojektet, som i princip alla politiska partier ställt sig bakom, ersattes med marknadsliberala strömningar och en välfärdspolitik som i större utsträckning byggde på den enskildes valfrihet och egna beslut. År 1976 fick Socialdemokraterna lämna regeringsmakten för första gången på 44 år.
Den kraftiga inflationen i Sverige medförde allt högre räntor, och statens kostnader för räntegarantin till nybyggnation av flerfamiljshus och för villaägarnas ränteavdrag ökade i snabb takt. Detta fick allt större konsekvenser för statsfinanserna och bostadspolitiken.
Målsättningarna med bostadspolitiken handlade under den här perioden i huvudsak om att kontrollera och begränsa det statliga åtagandet. Några kvantitativa ”verkställighetsmål” formulerades inte längre. Politiken inriktades mer på att komplettera, förvalta och utveckla bostadsbeståndet.
Diagram 1: Nybyggnation 1976–1990. (Klicka för att förstora diagrammet.)
Källa: SCB.
I början av 1980-talet minskade efterfrågan på lägenheter. Bostadsföretagen hade dock en bättre beredskap än vid den första nedgången i början av 1970-talet, då bostadsbristen upphörde tämligen tvärt. Framför allt hade företagen börjat anpassa hus och områden till marknadssituationen. Hyresgästerna sågs allt mer som individer. Vid 1990-talets ingång hade trenden vänt och i de allra flesta bostadsföretag var samtliga lägenheter uthyrda.
En annan både känslig och omstridd åtgärd för att komma till rätta med outhyrda lägenheter, var att riva hus. I vissa avfolkningsbygder fanns inga andra alternativ. Rivningarna var dock inte särskilt omfattande.
Ytterligare ett sätt för de allmännyttiga bostadsföretagen att komma till rätta med lägenhetsöverskottet var att sälja ut delar av beståndet. Då fick bolagen dessutom in kapital som krävdes för att rusta upp det äldre bostadsbeståndet. Totalt såldes mer än 20 000 lägenheter från allmännyttan under 1980-talet. Från 1981 kunde bostadsrätter belånas och säljas på marknaden på samma sätt som småhus, vilket var en viktig förutsättning för försäljningen.
Miljön och situationen i miljonprogrammens bostadsområden började uppmärksammas alltmer. Bostadsminister Ingvar Carlsson tog upp frågan om segregation på SABO-kongressen 1975, då han pekade på att det fanns oproportionerligt många människor med sociala handikapp av olika slag i områden med många outhyrda lägenheter. ”Det blir en ond cirkel. Människor drar sig för att flytta dit och de som kan flyttar därifrån.”
Från allmännyttigt håll menade man att den främsta orsaken bakom segregationen var de fördelaktiga ränteavdragen vid köp av egna hus. De som hade fast inkomst och råd med kontantinsats valde bort allmännyttan för småhus. För dem blev det billigare att bo i eget hem. Kvar hos allmännyttan blev hyresgäster med sämre ekonomiska resurser. För allmännyttan blev detta ett stort ansvar att axla.
De allmännyttiga bostadsföretagen hade till en början svårt att medge att deras miljöer skulle vara mer belastade än andra. Det tog i stort sett hela 1970-talet innan det gick att tala om dessa sociala problem. Förvaltningen hade dittills handlat mer om hus och gräsklippning än om människor.
De allmännyttiga bostadsföretagen hade byggts upp och expanderat när målet varit storskalig och snabb nyproduktion. Organisationerna var starkt centraliserade och även fastighetsskötseln hade rationaliserats hårt. Med minskat byggande och allt fler tomma lägenheter inriktades verksamheten i stället mot förnyelse och förvaltning.
Omställningen blev emellertid inte helt enkel för bostadsföretagen. SABO tillsatte därför ett utvecklingsprojekt och lanserade 1981 en ny förvaltningsfilosofi. Den byggde på tre grundstenar: hyresgästerna skulle bestämma i sin egen lägenhet och tillsammans i bostadsområdet, förvaltningen skulle vara områdesbaserad och decentraliserad och företagen skulle skaffa sig ökad kompetens. Denna decentralisering präglade hela 1980-talet.
Under 1970-talet inriktades boinflytandet på ett kollektivt inflytande. Detta förändrades under 1980-talet. Då handlade det om individualisering. Förvaltningen bytte därför också fokus, från hus till människor och från hyresgäster som ett kollektiv till hyresgäster som individuella kunder. Men att se hyresgästerna som kunder var emellanåt problematiskt. Alla hyresgäster hade inte de ekonomiska förutsättningarna att agera som kunder.
ROT-programmet – ett statligt program med nya lånemöjligheter – innebar att 275 000 lägenheter i flerbostadshus och 150 000 i småhus skulle byggas om, repareras eller byggas till mellan 1983 och 1993. Det var också ett sätt att öka sysselsättningen inom byggbranschen, som påverkats av det minskande bostadsbyggandet. Programmet skulle ge arbete åt mellan 15 000 och 20 000 personer.
Det var ett ”miljonprogram för ombyggnad”. Programförslaget innebar att de samlade kostnaderna för underhåll ökade från 2,5 miljarder kronor 1981 till 4,1 miljarder kronor 1986. Programmets omfattning begränsades 1988 då intresset för nyproduktion något oväntat återigen tog fart.
Under perioden moderniserades och omvärderades städernas äldre och centrala delar, både estetiskt och ekonomiskt. Det som tidigare ansågs vara slum, upphöjdes till historiskt arv. I stället började förortsbebyggelsen att betraktas som ”nyslum”. De stadsplansideal som låg till grund för miljonprogrammets miljöer – motsatsen till den täta kvartersstaden – accepterades inte längre.
Bostadsbyggandet på 1980- och 1990-talen kan ses som en reaktion på 1960- och 1970-talens miljonprogram, men också som en anpassning till den förändrade marknaden – hur människor ville bo. Nu byggde man tvärtom: från modernt till postmodernt, från periferi till centrum, från likhet till variation, från ny teknik till beprövad, från storskaligt till småskaligt och från billigt till dyrt.
Då byggnadskostnaderna ökade ville regeringen och bostadsföretagen stimulera intresset för teknisk utveckling och kvalitetskonkurrens i bostadsbyggandet. För att inspirera och sätta fart på bostadsbyggandet tog regeringen initiativ till en bomässa, Bo-85 i Upplands-Väsby. Det allmännyttiga bostadsföretaget Väsbyhems visioner framhölls som särskilt nyskapande. Liknande bomässor har sedan arrangerats i flera städer.
Allmännyttans imponerande historia kan delas in i sju epoker, var och en med sina utmaningar och särdrag. Här kan du fördjupa dig i den epok du är mest intresserad av.
Årtiondena före sekelskiftet 1900 präglades av en snabb industrialisering och urbanisering. Behovet av bostäder ökade snabbt i de växande städerna. Men arbetarebostaden hade usel standard, och familjerna bodde trångt, mycket trångt.
Krigs- och krisåren vid seklets början innebar fortsatt svåra levnads- och bostadsförhållanden. Motsättningarna i samhället ökade och drev fram flera reformer mot slutet av 1910-talet.
Nu lades grunden för den nya svenska bostadspolitiken och de allmännyttiga bostadsföretagen. Målet var att minska trångboddheten och bostadsbristen samt höja bostadsstandarden.
Efter andra världskrigets slut inleddes den period som brukar kallas rekordåren. Den svenska industrin gick på högvarv, det ekonomiska välståndet växte, svenskarnas levnadsvillkor förbättrades och konsumtionen ökade. Det var också under den här tiden som bostadsbristen byggdes bort.
Bostadsbristen var nu bortbyggd, och de allmännyttiga bostadsföretagen ställdes inför en ny uppgift – att förvalta det befintliga bostadsbeståndet. För det krävdes ett nytt sätt att tänka och agera.
Under denna period ändrades förutsättningarna för allmännyttan radikalt. Genom skattereformer och systemskiften fick kommunala bostadsföretag ta de ekonomiska risker som staten tidigare stått för.
Den 1 januari 2011 trädde en ny lag om allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag i kraft. Den innebar att bostadsföretagen måste drivas enligt affärsmässiga principer.
