Krigs- och krisåren vid seklets början innebar fortsatt svåra levnads- och bostadsförhållanden. Motsättningarna i samhället ökade och drev fram flera reformer mot slutet av 1910-talet. Dessa blev emellertid bara tillfälliga, och bostadssituationen förblev eländig för de flesta under hela perioden.
Vid sekelskiftet hade Sverige utvecklats allt mer mot ett industrisamhälle. Fackföreningar och nya politiska partier bildades – Sveriges socialdemokratiska arbetareparti grundades 1899 och Liberala samlingspartiet år 1900. Riksdagens första kammare dominerades emellertid fortfarande av den konservativa högern, medan den andra kammaren dominerades av landsbygdens jordägare. År 1899 hade bara cirka 25 procent av alla män över 21 år rösträtt, vilket motsvarade ungefär 10 procent av alla vuxna över 20 år.
I Sverige var runt 1910 hälften av befolkningen fortfarande knuten till jordbruket. Inom industrin dominerade landsbygdsindustrierna. För politikerna var arbetarnas situation på landsbygden minst lika viktig som den i staden. Den första kraftfulla insatsen i bostadsfrågan riktade sig därför till landsbygdens arbetare. År 1904 beslutade riksdagen att inrätta egnahemslån med subventionerad ränta för dem som hade sin huvudsakliga inkomst från kroppsarbete på landsbygden. Kommunerna stöttade småhusbyggandet genom att tillhandahålla billig tomtmark. En viktig orsak till åtgärderna på landsbygden var att stoppa den omfattande utvandringen till främst USA, men också till Kanada, Sydamerika, Australien och Nya Zeeland.
Städerna växte emellertid snabbt kring sekelskiftet. Hyreskasernen var en vanlig bostadsform som privata byggmästare och storföretag byggde för arbetarfamiljerna.
Diagram 1: Andel boende i tätorter, i procent. (Klicka för att förstora diagrammet.)
Källa: Carl Ekbrant, Bostadsbyggandet 1900–1945.
Kraven på sociala reformer växte fram, från både socialdemokrater och liberaler. Under 1900-talets första decennium och i synnerhet kring 1910 beslutade riksdagen om reformer som innebar ett genombrott för socialpolitiken. Staten skulle ta ett större ansvar för den enskildes välfärd, bland annat genom ett försäkringssystem på det sociala området. Sverige blev på så sätt ett föregångsland i Europa på socialförsäkringens område.
Tongivande inom socialpolitiken var debattören och socialdemokraten Gustaf Steffen, som var en stark förespråkare för en statlig bostadspolitik. På hans initiativ tillsatte regeringen 1912 den så kallade Bostadskommissionen. Kommissionen skulle utreda en mängd frågor: en bostadsinspektion, bostadsrådgivning, billigare husbyggnadsmetoder, enklare byggnadsbestämmelser, nya former för markupplåtelse, bostadskrediter, stöd till byggnadsföreningar och bostadsundersökningar.
Det fanns tre aktörer som var särskilt aktiva i bostadsfrågan under början av 1900-talet. Förutom den statliga utredningen Bostadskommissionen var det organisationerna Centralförbundet för socialt arbete (CSA, bildat 1903) och Svenska Stadsförbundet (föregångare till Svenska kommunförbundet och bildat 1907). De mönsterstadgar som CSA utarbetade för bostadskooperationen blev vägledande när Stockholms kooperativa bostadsförening, SKB, bildades 1916.
Levnadsstandarden i Sverige var under andra hälften av 1910-talet lägre än i andra jämförbara länder i Västeuropa. Inte minst bostadsstandarden var betydligt sämre.
Första kriget innebar särskilt stora påfrestningar för städernas befolkning på grund av brist på livsmedel, bränsle och bostäder. Under 1918 ransonerandes även potatisen.
Samtidigt fanns i städerna de verkliga vinnarna i krigsekonomin – börsspekulanter och ”gulaschbaroner”, det vill säga nyrika affärsmän som gjort sig en förmögenhet på att leverera mat till arméerna under kriget. De sociala motsättningarna blev allt skarpare mot krigets slut. Oroligheter med hungerupplopp i Stockholm, livsmedelsdemonstrationer och revolutionära upprop förstärkte motsättningarna. Den ryska revolutionen och novemberrevolutionen i Tyskland 1918 där kejsardömet störtades, ökade reformviljan även hos de konservativa.
Krigsutbrottet ledde omgående till förändrade villkor för bostadsproduktionen. Materialkostnaderna steg och det blev svårt att få krediter. Bostadsproduktionen sjönk med en tredjedel första krigsåret. Samtidigt ökade inflyttningen till de städer som expanderade på grund av kriget och i dessa blev situationen snart ohållbar. Trångboddheten var stor både i städer och på landsbygden, och i 40–50 procent av smålägenheterna saknades vatten och avlopp.
Under krigets första år hade dessutom hyresnivån stigit oroväckande i storstäderna, framför allt i Stockholm. Hyrorna vara bland de högsta i Europa. Situationen var akut, och det krävdes politiska beslut.
Riksdagen beslutade 1917 om flera statliga och kommunala åtgärder, om än med tvekan. Staten skulle underlätta för kommunerna samt påverka och stödja dem i bostadsbyggandet. Statliga subventioner skulle täcka delar av kostnaderna för nyproduktionen. Nu bildades också Statens byggnadsbyrå vars uppgift var att administrera subventionerna, underlätta anskaffandet av byggnadsmaterial och samverka med kommunerna. Kommunerna ordnade också nödbostäder, dels genom att bygga särskilda enkla bostadshus, dels genom att upplåta olika typer av lokaler och utrymmen som tillfälliga bostäder.
Riksdagen införde samma år också en hyresstegringslag som skulle motverka hyreshöjningar. Läs mer om hyresrätten och lagstiftningen här.
Efter första världskriget bröt en deflationskris ut i Sverige. Mellan 1920 och 1922 föll den allmänna prisnivån med cirka 35 procent. För exportvarorna – som järn, stål och skog – var prisfallet ännu kraftigare, cirka 50 procent. En fjärdedel av de fackföreningsanslutna arbetarna blev arbetslösa, och arbetslösheten låg kvar på en hög nivå – cirka 10 procent – under hela 1920-talet.
Realräntorna sköt i höjden vilket drabbade byggnads- och anläggningsverksamheten. Trots att byggandet hade varit mycket litet under kriget, och trots att inflyttningen till städerna fortsatt under 1910- och 1920-talen, låg bostadsbyggandet kvar på en låg nivå. Först 1929 nåddes de nivåer per capita som rått före första världskriget. Den bostadsbrist som ackumulerats i städerna under kriget tenderade därmed att bestå.
Bostadssubventionerna som infördes under krisåren upphörde 1922 och året därpå avskaffades hyresstegringslagen. Resultatet av detta och högre byggkostnader blev en dramatisk hyreshöjning.
Mellan 1920 och 1923 sjönk industriarbetarlönen med 30 procent samtidigt som hyrorna steg med över 20 procent. Under hela tioårsperioden fram till 1933 fortsatte hyrorna att öka i jämförelse med övriga levnadsomkostnader. Hyrorna för smålägenheter steg med 15–20 procent mellan 1924 och 1933, medan hyrorna för större lägenheter om fyra rum eller fler sjönk med 5–10 procent under samma period. En arbetarfamilj hade på sin höjd råd med ett rum och kök. Byggproduktionen kom därför att inriktas på smålägenheter, och trångboddheten permanentades till följd av de kraftiga hyreshöjningarna.
Diagram 2: Arbetarnas boende enligt 1912–14 års bostadsräkning. I 72 procent av dessa lägenheter bodde upp till fyra personer, medan övriga 28 procent rymde fem personer eller fler. (Klicka för att förstora diagrammet.)
Källa: Carl Ekbrant, Bostadsbyggandet 1900–1945.
Statens och kommunernas insatser i form av lån och billig tomtmark under krigsåren resulterade i att flera halvkommunala bostadsföretag startade. Till exempel bildades i Västerås år 1916 AB Arbetarebostäder, som året därpå uppförde två kvarter med tvåvånings hyreshus. År 1917 bildades också det halvkommunala bostadsföretaget Gavlegårdarna i Gävle och AB Bostäder i Borås inrättades 1923. Ytterligare ett antal kommunala bostadsföretag bildades på olika håll i landet. Trots det stora behovet av bostäder kom många av dessa initiativ av sig under 1920-talet, när de statliga bostadslånen försvann.
Genom de bostadspolitiska förändringarna under 1920-talet minskade efter hand kommunernas medverkan i såväl produktion som planering av bostäder, och vid början av 1930-talet var deras roll nästan utsuddad. I stället kom kooperationen, främst genom HSB, att växa fram som det främsta alternativet till det privata byggandet.
Diagram 3: Antal nybyggda lägenheter, totalt och allmännyttan. (Klicka för att förstora diagrammet.)
Källa: Carl Ekbrant, Bostadsbyggandet 1900–1945.
Allmännyttans imponerande historia kan delas in i sju epoker, var och en med sina utmaningar och särdrag. Här kan du fördjupa dig i den epok du är mest intresserad av.
Årtiondena före sekelskiftet 1900 präglades av en snabb industrialisering och urbanisering. Behovet av bostäder ökade snabbt i de växande städerna. Men arbetarebostaden hade usel standard, och familjerna bodde trångt, mycket trångt.
Krigs- och krisåren vid seklets början innebar fortsatt svåra levnads- och bostadsförhållanden. Motsättningarna i samhället ökade och drev fram flera reformer mot slutet av 1910-talet.
Nu lades grunden för den nya svenska bostadspolitiken och de allmännyttiga bostadsföretagen. Målet var att minska trångboddheten och bostadsbristen samt höja bostadsstandarden.
Efter andra världskrigets slut inleddes den period som brukar kallas rekordåren. Den svenska industrin gick på högvarv, det ekonomiska välståndet växte, svenskarnas levnadsvillkor förbättrades och konsumtionen ökade. Det var också under den här tiden som bostadsbristen byggdes bort.
Bostadsbristen var nu bortbyggd, och de allmännyttiga bostadsföretagen ställdes inför en ny uppgift – att förvalta det befintliga bostadsbeståndet. För det krävdes ett nytt sätt att tänka och agera.
Under denna period ändrades förutsättningarna för allmännyttan radikalt. Genom skattereformer och systemskiften fick kommunala bostadsföretag ta de ekonomiska risker som staten tidigare stått för.
Den 1 januari 2011 trädde en ny lag om allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag i kraft. Den innebar att bostadsföretagen måste drivas enligt affärsmässiga principer.
