Barnrikehusen var en av de första åtgärderna som hade sitt ursprung i Bostadssociala utredningen. Staten gick för första gången in för att förbättra bostadssituationen för dem som hade många barn och knappa ekonomiska resurser.
Många barnrika familjer nekades hyra av privata värdar, som ansåg att barn ställde till besvär och slet extra på lägenheten. Det betydde att de som hade störst behov av en god bostad ofta var hänvisade till det sämsta som fanns på marknaden. Därför var statliga och kommunala satsningar på barnrikehus en av de åtgärder som Bostadssociala utredningens arbete ledde fram till 1935.
Statens satsning på barnrikehus innehöll dels fördelaktiga lån till dem som uppförde husen, dels bidrag till dem som fick möjlighet att flytta in. Kommunerna upplät mark. Lånen hade låg ränta, och villkoren var att bostadsföretaget skulle uppföra lägenheter om minst två rum och kök i hyreshus för mindre bemedlade familjer med minst tre barn. Bostadsföretaget måste dessutom underkasta sig viss kommunal kontroll. Familjerna fick familjebidrag baserat på antal barn och hyreskostnad. En familj med tre barn kunde få 30 procents nedsättning av hyran, och för dem som hade fyra barn ökade bidraget till 40 procent. För en familj med fem barn eller fler uppgick hyressänkningen till maximala 50 procent.
Nu bildades flera kommunala företag i syfte att bygga och förvalta barnrikehusen. Dessa, tillsammans med de initiativ som kommunerna tog redan under första världskriget, lade grunden för de kommunala allmännyttiga bostadsföretagen. Även HSB deltog i verksamheten bland annat genom sitt nybildade dotterföretag Familjebostäder. Många skickliga arkitekter som engagerat sig i bostadsfrågan vid Stockholmsutställningen 1930 fick i uppdrag att rita barnrikehusen.
Lägenheterna i barnrikehusen var på 2–3 rum och kök eller kokvrå, med bad- eller duschrum och centralvärme. I källaren fanns tvättstuga och på gårdarna lekplats. På en del håll i landet kallades barnrikehusen för ”solgårdar”. Lägenheterna vara knappast stora, men de innebar en enorm förbättring jämfört med bostäderna familjerna kom från. Många hade tidigare bott i nödbostäder.
Det var från början inte självklart att alla lägenheter skulle utrustas med badrum. Tjänstemännen på Stockholms fastighetskontor ansåg att det var onödigt och skulle göra husen dyrare. Men efter en livlig debatt beslutade ändå fastighetsnämnden att varje lägenhet skulle få badrum.
Barnrikehusen var av sociala och ekonomiska skäl inte alltid en lyckad lösning. De fick ibland en social stämpel och husen och områdena slets extra hårt. Barnrikehusen fortsatte att byggas fram till 1948, då de statliga lånen till denna verksamhet upphörde. Insatserna ersattes med en ny bostadspolitik som riktade sig till en bredare allmänhet. Mellan 1935 och 1948 hade drygt 12 000 lägenheter byggts i barnrikehus.
Utöver lägenheternas standard och storlek var barnfamiljernas levnadssituation en central fråga för barnrikehusens planerare. Familjerna skulle fostras till skötsamma brukare av lägenheterna. Satsningen på barnrikehus präglades också av Gunnar och Alva Myrdals familjeideal, där båda makarna skulle arbeta utanför hemmet. Barntillsyn blev därför en viktig fråga för myndigheter och bostadsföretag. Efter Myrdals idéer byggdes lekplatser och lokaler för både barns och vuxnas fritidsaktiviteter. I lokalerna bedrevs ”eftermiddagshem” för barn vars mödrar arbetade, och på kvällarna ordnades här studiecirklar och annan klubbverksamhet.
Läs om de viktigaste händelserna i Allmännyttans historia under nästan 200 år.
Detta år bildas Arbetarebostadsfonden, Sveriges äldsta filantropiska bostadsstiftelse och även SABOs äldsta medlem. Den bildas till minne av datumet den 9 februari 1853. Denna dagen arrangerades en illuminationsfest i Stockholm, bland annat med anledning av att kung Oscar I tillfrisknat från en längre tids sjukdom.
Enligt 1874 års hälsovårdsstadga, som träder i kraft den 1 januari 1875, ska hälsovården i städer hanteras av särskilt inrättade hälsovårdsnämnder.
Denna lag är den första som reglerar förhållandet mellan hyresvärd och hyresgäst. Hyresgästens rättigheter är trots detta i princip obefintliga.
Uppdraget är att underlätta för lägenhetssökande och fastighetsägare, men bostadsförmedlingen ska också arbeta för att höja lägenheternas standard.
Detta år inrättas också Socialstyrelsen, som bland annat kommer att arbeta med bostadsfrågan.
Detta år bildas Stockholms kooperativa bostadsförening, SKB, som upplåter bostäder mot en insats. De boende hyr emellertid sina lägenheter av föreningen. Med denna modell undviker man spekulation. SKB är fortfarande en aktiv aktör på bostadsmarknaden.
Den krisartade bostadssituationen under första världskriget tvingar fram en lag som ska motverka höjda hyror. Det är emellertid en tillfällig lag som avskaffas 1923, varpå hyrorna ökar dramatiskt.
Det kooperativa HSB (Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening) i Stockholm bildas, ett år då bostadsbristen är så svår att kommunerna tvingas ordna nödbostäder. Uppgiften för HSB Stockholm är att förse medlemmarna med billiga och bra bostäder. Året därpå bildas HSBs riksförbund.
Den 18 januari håller den socialdemokratiska partiledaren Per Albin Hansson det så kallade folkhemstalet i riksdagens andra kammare. I detta tal anger Hansson riktningen för det samhälle socialdemokraterna vill bygga. Med en politik som omfattar alla. En ny politik för det stora hemmet, det vill säga nationen.
Utställningen blir en folkfest med fyra miljoner besökare och funktionalismen får sitt genombrott.
Efter valet 1932 kan Socialdemokraterna bilda regering, med en ny politisk inriktning där en stark stat tar en mer aktiv roll i samhällsekonomin än tidigare. Genom en expansiv finanspolitik ska staten öka efterfrågan och sysselsättningen, och folkhemmet ska ge trygghet åt alla. Bostadsbyggandet spelar en central roll i strategin.
Alva och Gunnar Myrdals bok Kris i befolkningsfrågan får stor betydelse för välfärds- och befolkningsfrågan och en mer familjevänlig politik. De riktar i boken uppmärksamhet mot landets låga nativitet, som de menar beror på att människor avstår från att skaffa barn i arbetslöshetens och trångboddhetens Sverige. De föreslår bland annat att samhället ska satsa pengar på att bygga bostäder.
Barnrikehusen blir en av de första åtgärderna som har sitt ursprung i Bostadssociala utredningen. Staten går för första gången in för att förbättra bostadssituationen för dem som bor dåligt, har många barn och knappa ekonomiska resurser.
För att avhjälpa bostadsbristen som uppkommit efter krigsutbrottet 1939, utvidgar staten möjligheterna till att få lån och ger samtidigt räntegaranti för dessa. Två år senare kompletteras denna möjlighet med tioårigt räntefritt lån som i praktiken är en ren kapitalsubvention, och framför allt riktar sig till orter med ”svag hyresmarknad”.
Dessa åtgärder innebär att staten tar över riskerna vid nyproduktion samtidigt som man stärker kontrollen över bostadsmarknaden.
Lagen införs som ett led i den allmänna ekonomiska politiken med priskontroll och lönestopp. Den innehåller också ett preciserat besittningsskydd för hyresgästen. I kommunerna inrättas hyresnämnder, med Statens hyresråd som central tillsynsmyndighet.
Initiativtagare är husmodersföreningar och kvinnoorganisationer som har synpunkter på bostadens, framför allt kökens, planering. Organisationen genomför omfattande studier om kökets utformning och utrustning. Dessa måttstudier ligger sedan till grund för rymligare köksmått, till exempel lämpliga bänk- och skåphöjder, arbetsytor, spis- och diskbänksplaceringar, med mera.
Bostadssociala utredningen avlämnar sitt huvudbetänkande.
En bostadsförsörjningslag antas där kommunerna blir ansvariga för planering och genomförande av bostadsbyggande och att förmedla lån. Kommunerna får samtidigt större möjligheter att bestämma över markfrågor och bebyggelsens utformning.
Denna nya myndighets uppgift blir att leda genomförandet av den nya bostadspolitiken. Bostadsstyrelsen lämnar statliga topplån till låg ränta, behovsprövade familjebostadsbidrag och maskinlån till byggindustrin. Bostadsstyrelsen ansvarar även för hyresregleringen.
Till följd av den nya bostadspolitiken har närmare hundra kommunala allmännyttiga bostadsföretag etablerats som börjar utgöra ett kraftfullt alternativ till både kooperationen och den privata byggverksamheten. På många håll är det något helt nytt att bygga och förvalta hyreshus i kommunal regi.
Staten bildar en maskinlånefond som ska påskynda den tekniska utvecklingen. Husbyggandet har hittills utförts med hantverksmässiga metoder. Flera allmännyttiga bostadsföretag startar egna fabriker som tillverkar färdiga byggelement. Tack vare elementen går husbyggandet betydligt snabbare.
Skriften God Bostad, som ges ut av Bostadsstyrelsen, utkommer för första gången. Den bygger på funktionsstudier och bostadsundersökningar som gjorts sedan 1930-talet och föreskriver vilka minimikrav på bostädernas utformning och konstruktion som krävs för att få förmånliga statliga bostadslån. God bostad utkommer fram till slutet av 1970-talet i nya och omarbetade versioner.
Riksdagen beslutar att alla kommuner årligen ska utarbeta ett bostadsbyggnadsprogram. Många kommuner inrättar samtidigt bostadsförmedlingar.
Trots ett ökat byggande efter kriget kvarstår bostadsbristen. Kritiken växer mot regeringen som inte lyckas svara på hur befolkningen ska lösa sina bostadsproblem. Svaret blir ett långsiktigt program att under en tioårsperiod bygga en miljon lägenheter.
Genom ett nytt finansieringssystem ska räntor och amorteringar omfördelas i tiden, så att totalkostnaden i början är låg och därefter stiga successivt. Syftet med låneformen är bland annat att utjämna kostnaderna för bostadshus av olika åldrar. I och med paritetslånen avskaffas de statliga subventionerna i form av räntebidrag. Paritetslånen avvecklas 1975.
1968 års reform av hyreslagen 12 kap jordabalken innebär stora fördelar för hyresgästerna. Det i mer än 60 år omdiskuterade besittningsskyddet införs på allvar. Reformen innebär att den hyresreglering som funnits sedan 1942 ersätts med ett bruksvärdessystem. Hyrorna i allmännyttans lägenheter ska nu ligga till grund för hyressättningen. I praktiken avvecklas emellertid inte hyresregleringen helt förrän 1978.
De bostadsområden som byggs under miljonprogrammet kritiseras snart för både sin arkitektur och miljö. Kravet från staten att bygga många bostäder följs inte av något krav på att bygga goda bostadsmiljöer – i stället prioriteras industrialisering och rationalisering.
En ny regel införs. För att ett bostadsföretag ska erkännas som allmännyttigt i bostadsfinanseringssammanhang måste det vara kommunen som står för hela grundkapitalet och utser samtliga ledamöter i styrelsen. Enligt lagtexten innebär det att allmännyttiga bostadsföretag är detsamma som helt kommunägda bostadsföretag.
Paritetslånesystemet upphör och staten återinför subventioner i form av räntebidrag. Räntebidragen har fyra huvudsyften:
SABO och Hyresgästernas riksförbund sluter ett avtal om boinflytande. Det innebär att en kontaktkommitté i ett bostadsområde eller bostadskvarter får samrådsrätt, men även viss beslutanderätt, gällande bostadsområdets skötsel.
SABO lanserar ”den nya förvaltningsfilosofin” som innehåller tre grundstenar:
Staten inför ett program med nya lånemöjligheter som gör det möjligt att bygga bort en del av miljonprogrammets tekniska brister. En bakomliggande orsak till ROT-programmet är också att arbetslösheten hos byggnadsarbetare ökat i och med att bostadsbyggandet minskat.
För att inspirera och sätta fart på bostadsbyggandet tar regeringen initiativ till en bomässa, Bo85 i Upplands-Väsby norr om Stockholm.
1990–1991 genomförs en omfattande skattereform som innebär att inkomstskatten sänks samtidigt som delar av boendekostnaderna vältras över på den enskilde. Efter regeringsskiftet 1991 förlorar allmännyttan sin ekonomiska särställning och måste agera på samma villkor som de privata bostadsföretagen.
Miljöfrågorna får allt större vikt vid produktion och förvaltning av bostäder. Hyresgästerna förväntas bli allt mer miljömedvetna och efterfråga ett miljövänligt boende. SABO-företagen presenterar därför ett gemensamt policydokument med ett brett perspektiv för företagens miljöarbete.
Kommunernas är inte längre skyldiga att upprätta bostadsförsörjningsprogram, och får själva avgöra i vilka former bostadsförsörjningen ska ske. Bostadsförsörjningslagen har gällt sedan 1947. Dessutom avskaffas regeringens möjligheter att ålägga kommunerna att upprätta bostadsförmedlingar.
Ett allmännyttigt bostadsföretag behöver inte längre vara helägt av kommunen. Däremot måste kommunen fortfarande utöva det avgörande inflytandet i företaget.
För att förhindra att allmännyttans bostäder säljs, inrättas en lag som innebär att staten kan minska det allmänna statsbidraget till kommunerna om dessa säljer av det allmännyttiga bostadsbeståndet. ”Stopplagen” innebär att försäljningen av de kommunala bostadsföretagens lägenheter minskar markant.
En bostadsförsörjningslag införs återigen, efter att den förra avskaffats 1993. I lagen görs det tydligt att kommunerna har ett ansvar för bostadsförsörjningen. Varje kommun måste planera för att alla i kommunen kan leva i goda bostäder.
Det går emellertid trögt att implementera lagen. År 2005 finns riktlinjer för bostadsförsörjningen i enbart 93 kommuner. Kommunerna får därför 2006 tydligare riktlinjer för sitt åtagande.
För första gången införs en särskild lag om allmännyttan. Den så kallade Allbolagen (lagen om allmännyttiga bostadsföretag) är en helt fristående lag som inte har någon koppling till statliga stödsystem. Lagen innebär att staten återigen inför kriterier för vilka bostadsföretag som ska godkännas som allmännyttiga.
Efter regeringsskiftet blir det återigen fritt fram för kommuner att sälja hela eller delar av sitt bostadsbestånd.
Målet med den nya lagen är att ge en tydligare definition av bostadsföretagen men också att ställa krav på att de driver verksamheten enligt affärsmässiga principer med normala avkastningskrav.
Bostadsbristen är stor. Den nytillträdda regeringen sätter återigen upp ett kvantitativt mål för bostadsbyggandet. 250 000 nya bostäder ska byggas fram till 2020.
