Under 1960-talets första hälft blev bostadsköerna bara längre och längre, och bostadsbristen blev återigen det stora politiska debattämnet. Kritiken växte mot regeringen och statsminister Tage Erlander. Detta speciellt efter att Erlander i en tv-debatt gett ett ungt par som ville ha bostad i Stockholm rådet att ställa sig ”i bostadskön”. Det var mot denna bakgrund som Socialdemokraternas partikongress 1964 antog ett förslag om att under en tioårsperiod bygga en miljon lägenheter. Ett beslut som resulterade i en proposition som antogs av riksdagen 1965.
Ordet ”miljonprogram” förekommer emellertid inte i någon offentlig handling från den här tiden. Begreppet har förmodligen sitt ursprung i att massmedia ofta beskrev de stora offentliga satsningarna på 1960-talet som ”De stora programmens tid”.
Miljonprogrammet var en fortsättning på en redan hög nybyggnadstakt. Redan 1964 byggdes nästan 90 000 lägenheter. Det som var nytt var långsiktigheten – att man planerade för en så stor utbyggnad under så lång tid. Miljonprogrammet finansierades bland annat med kapital från de nya AP-fonderna.
Allmännyttan tog ett stort ansvar för bostadsbyggandet. Av de lägenheter som byggdes inom miljonprogrammet stod SABO-företagen för en dryg tredjedel, det vill säga 340 000 lägenheter.
Allt byggdes emellertid inte som stora höghusområden. Under perioden 1965–1974 byggdes fler bostäder i en och två våningar än någonsin förr. Rad- och kedjehus slog igenom på allvar, också som hyreshus hos allmännyttan. Även låghusbebyggelsen kunde ske i industrialiserade former. Ungefär en tredjedel av miljonprogrammet kom att bestå av småhus, en tredjedel av låga flerbostadshusområden och en tredjedel av storskaliga höghusområden.
I vissa fall överskattade kommunerna behovet av nya bostäder. Vid till exempel planeringen av Angered utanför Göteborg tänkte man sig en helt ny stad för 300 000 invånare. Vid samma tid hade hela Göteborg en befolkning på omkring 400 000.
Industrialiserat byggande
För att målet om en miljon bostäder skulle kunna uppnås, krävdes att byggandet rationaliserades och industrialiserades. Helt i tidens anda. Projekt om minst 1 000 lägenheter, som byggdes med stordriftsteknik, fick förtur i lånekön.
Den nya byggnadstekniken hade helt andra uttryck än folkhemmets arkitektur. Byggelementen och den stora skalan i både höjd och längd präglade husens utseende. Även lägenheternas utformning påverkades av produktionssystemet. Måtten på byggelementen bestämde storleken på rummen, som ofta blev oproportionerligt djupa. Byggnaderna placerades också så att montagearbetet kunde underlättas med kranar, hissar och andra mekaniska hjälpmedel.
Industrialiseringen fick emellertid snabbt effekt. Det gick betydligt fortare att bygga bostäderna, och byggkostnaderna pressades ner. I slutet av 1960-talet uppnåddes Bostadssociala utredningens mål: en nybyggd tvårummare kostade mindre än en femtedels industriarbetarlön.
För de expansiva planerna på kommunal nivå behövdes även satsningar på en storskalig infrastruktur. Detta var en anledning till att bygga områden som rymde många människor. Det byggdes stort och högt.
Vändningen
Redan under slutet av 1967 rapporterade SABO om lediga lägenheter i allmännyttans nyproducerade områden. I början av 1970-talet förstärktes trenden. Ungdomspuckeln var över, invandringen minskade och inflyttningen till tätorterna ersattes av en utflyttning. Sveriges ekonomi stramades åt. Det var vissa orter som drabbades och det var främst stora lägenheter som var svåra att hyra ut. Även om allmännyttan drabbades hårdast var den inte ensam om svårigheterna, 20–25 procent av de tomma lägenheterna tillhörde kooperationen och de privata bostadsföretagen.
Vissa kommuners stora satsning på småhus kan också ha bidragit till problemen. De större hyresrätterna kunde inte konkurrera med kostnaderna för att bo i småhus. Det fanns stora skattefördelar i att köpa ett eget hus. De som hade en fast inkomst tjänade mycket pengar på att ta lån och dra av räntekostnaderna.
Situationen ledde till att inriktningen på bostadsbyggandet förändrades. Antalet nybyggda lägenheter i flerbostadshus minskade från 75 000 år 1970 till 27 000 år 1975. Av de 75 000 bostäder som byggdes 1975 var den övervägande delen enfamiljshus.
Inför miljonprogrammet konstaterade man att det fanns ett behov av 1,6 miljoner bostäder räknat från 1960. Nu blev det ”bara” 1,4 miljoner lägenheter, eftersom produktionen avstannade när bostadsbristen upphörde.