Igår gjorde vi ett studiebesök på Yallatrappan i Rosengård i Malmö. Vår drivkraft var nyfikenheten att se deras verksamheter – att bli inspirerade och kanske plocka med vissa fragment, tankesätt och godbitar hem.
Jag tänker inte försöka beskriva Yallatrappans verksamheter, men mycket går ut på att få kvinnor som står långt ifrån arbetsmarknaden att växa och ta plats. Att utgå ifrån det man redan kan, istället för att fokusera på vad man inte kan.
Många av kvinnorna kan ha bott i Sverige i över 10–20 år och aldrig haft ett arbete. Man har ingen utbildning, kanske är man analfabet, kanske kommer man också från ett land med en kultur där det inte är vanligt att kvinnorna har ett jobb utanför hemmet. Istället är ofta hemmet deras självklara arbetsplats.
Att sedan komma till Sverige och ”passa in” i vårt system – där det mer eller mindre är en självklarhet att både mannen och kvinnan ska jobba – är inte helt lätt, enkelt och självklart.
Det händer någonting med självkänslan och egenvärdet när man helt plötsligt inte ”passar in ”. Man stämmer inte in på platsbankens lediga jobb-annonser. Man har inte arbetslivserfarenhet, gymnasium, körkort med mera. Man vet bara att det finns inget jobb för mig att få, för jag har inte det som krävs – jag duger inte!
Men att få möjligheten att bli sedd, hörd och faktiskt ha ett jobb att gå till, en gemenskap att tillhöra, ett syfte att fylla och känna sig behövd. Att ha en social gemenskap. Att få uppleva känslan att tjäna sina egna pengar… Allt det kan få den mest krokiga, ihopsjunkna ryggen att sakta men säkert sträcka sig uppåt och till slut bli rak.
Att gå med rak rygg och våga lyfta blicken uppåt är ingen självklarhet. Men det är magi att se när det händer.
Men det sker aldrig bara av sig självt. Många kvinnor som själva gjort denna resa på Yallatrappan är nu handledare och förebilder för nya deltagare som kommer. Att få en handledare som kanske gjort samma resa kan vara det bästa beviset på att det faktiskt kan funka för mig också. Jag kommer också att lyckas.
Vi pratar egentligen om vikten av värdet och det påtagliga att ha en förebild framför sig som visar att det är möjligt. Vi har alla förebilder på något sätt i vårt liv. Det börjar tidigt för många med att ha förebilder och idoler.
Jag minns själv då jag drömde om att bli sångerska som Carola Häggkvist, Pernilla Wahlgren och många fler, då jag stod med mitt hopprep i flickrummet och mimade framför spegelväggen.
Nu har det ändrats, för idag är en av mina största förebilder min egen mamma. Jag har blivit äldre såklart sedan jag själv stod där med hopprepet. Och jag har själv också blivit mamma. Vem har stöttat mig och hjälpt mig att hitta min plats som dotter, mamma och kvinna främst? Jo min mamma.
För jag har sett och vet hur hon gjort och vad hon står för. Vad hon lärt mig om rätt och fel. Ansvarstagande och att ta nya tag och kämpa på. Att man arbetar och gör rätt för sig och så vidare.
Det är ingen självklarhet för alla att ha en mamma som är ens förebild. Men jag är fullständigt övertygad om att kvinnorna på Yallatrappan – som gått från att ha låg självkänsla, depression och krokig rygg till att bli starka, egenförsörjande, glada, behövda, fått yrkesstolthet och pondus – har blivit förebilder för både generationer bakåt och framåt, samt för andra människor omkring dem.
Vilka positiva ringar på vattnet sprider inte det, istället för utanförskap, depression, känslan av att inte vara behövd, bidragsberoende med mera? Jösses, så viktigt! på riktigt.
Så min summering av denna dag, och det jag främst tar med mig, är att förebilder – oavsett om det är en mamma, en idol, en företagsledare, en morfar, en fotbollsspelare, en läkare eller vem som helst – så kan det vara ett av våra viktigaste och starkaste verktyg som finns för att få ett så bra och lyckat liv. Både i samhället och på jorden.
