1850–1900 Industrialisering och bostadsnöd

Årtiondena före sekelskiftet 1900 präglades av en snabb industrialisering och urbanisering. Behovet av bostäder ökade snabbt i de växande städerna. Men arbetarebostaden hade usel standard, och familjerna bodde trångt, mycket trångt.

  • Järnspisrum i arbetarbostad

Göteborgs stads första bostadsbebyggelse för stadens arbetare

I Göteborg fanns ett tidigt kommunalt initiativ till arbetarebostäder. 1847 beslutade staden att bilda ”Styrelsen för arbetarebostäder” som fick i uppgift att uppföra och förvalta ett antal hus. Verksamheten pågick emellertid bara under några år. År 1867 köpte Charles och Edward Dickson de kommunala husen för att sälja dem vidare till Robert Dicksons stiftelse.

Plats: Göteborg
Källa: Göteborgs stadsmuseum

Under perioden 1850–1890 fick industrialiseringen ett första genombrott i Sverige. Det stora tillväxtsprånget tog den svenska ekonomin under 1890-talet. Mängder av nya företag grundades i hela landet inom bland annat verkstads-, kraft-, pappers- och konfektionsindustrin.

Runt 1850 arbetade knappt 100 000 personer inom den tidiga industrin – fabriker, manufakturer, bruk och hantverk. Tjugo år senare hade antalet arbetare ökat till cirka 140 000. Ytterligare tjugo år senare, 1890, hade det totala antalet industriarbetare mer än fördubblats, till cirka 320 000.

Sveriges urbanisering skedde relativt sent. Städerna började växa först under 1880- och 1890-talen, då industrierna tack vare järnvägen och elektricitetens utveckling lokaliserades dit och efterfrågan på arbetskraft ökade. Mellan 1880 och 1900 stod de 15 snabbast växande städerna för mer än halva den svenska befolkningsökningen. Mellan 1890 och 1914 ökade antalet stadsbor från 900 000 till 1,5 miljoner. Det betydde att andelen stadsbor av den totala befolkningen ökade från 19 till 27 procent.

Diagram 1: Stockholms tillväxt. (Klicka för att förstora diagrammet.)

Källa: Lennart Schön, Sveriges ekonomiska historia.

Genom inflyttningen till de snabbväxande städerna, ökade också behovet av bostäder. Bostadsbyggandet och anläggningsarbetena ledde i sin tur till en växande efterfrågan på grovarbetare. Byggnadssektorn utgjorde därför en viktig länk mellan arbetsmarknaden på landsbygden och i städerna.

Industrialiseringen och urbaniseringen ställde de lokala myndigheterna inför nya krav. Städernas sanitära förhållanden var länge bedrövliga, med stank och koleraepidemier som följd. Men i och med hälsovårdsstadgan som antogs 1874 började allt fler kommuner att organisera renhållningen. Förändringarna var så omvälvande att de enligt ekonomhistorikern Lennart Schön kunde betecknas som en sanitetsrevolution. Bland annat anlades vatten- och avloppssystem. Den enskilde behövde inte längre själv ta hand om avträdet och soporna. Ungefär samtidigt fick städerna även gasförsörjning för belysning och uppvärmning. Nu började också arbetarebostäder att byggas med en högre standard än tidigare.

 

Bostadsbyggandet

Industrisamhällets genombrott innebar kraftigt ökade investeringar, varav bostadsbyggandet utgjorde en stor del. Efter näringsfrihetsförordningen 1864, som gjorde det tillåtet för alla att starta företag, blev det också fritt att bedriva byggverksamhet.

Bostadsbyggandet skedde i huvudsak i privat regi. Kommunernas insatser var minimala fram till första årtiondet på 1900-talet. Den övervägande kategorin bostäder byggdes på, som det kallades, ”spekulation”. Det innebar att en byggmästare byggde ett hyreshus och sedan hyrde ut eller sålde det till någon som blev förvaltare. Hyreshusbyggandet följde konjunkturen, inte behoven. Vinstmotivet var den starkaste drivkraften för byggandet.

Högkonjunkturen före och efter sekelskiftet innebar att byggandet ökade. Bostadskvarteren exploaterades hårdare och husen byggdes högre. Gatubredder och hushöjder reglerades i 1874 års byggnadsstadga, men med tillåtelse från Kungl Maj:t kunde en extra våning byggas. Den våningen kom därför att kallas för kungsvåning. Det innebar att många hyreshus i till exempel Stockholm blev sex våningar höga. Det bidrog till att kvarteren överbefolkades, och på de trånga gårdarna fanns det sällan plats för annat än soptunnor och utedass.

Hyreshusen som byggdes var både byggnadstekniskt och utrustningsmässigt bristfälliga. Det hände att folk fick flytta in gratis i nybyggda, ännu inte helt uttorkade hus, för att med sin egen kroppsvärme få ut byggfukten. Dessa hyresgäster kallades helt cyniskt för svampar, och de fick sedan flytta ut när de ”riktiga” hyresgästerna flyttade in.

Förutom de privata byggherrarna uppförde även industriföretag bostäder till sina anställda. Dessutom, men i mindre utsträckning, bedrevs byggnadsverksamhet av stiftelser som utgick från filantropiska ideal och av arbetarbostadsföreningar.

Det förekom även tidiga kommunala initiativ. Ett sådant startade i Göteborg 1847, då staden beslutade att bilda ”Styrelsen för arbetarebostäder” som fick i uppgift att uppföra och förvalta ett antal hus. Verksamheten pågick emellertid bara under några år. År 1867 köpte Charles och Edward Dickson de kommunala husen för att sälja dem vidare till Robert Dicksons stiftelse.

 

Bostadssituationen

Bostadsbrist, trångboddhet och dåliga hygieniska förhållanden präglade bostadssituationen för arbetarna i städerna. Trångboddheten var långt in på 1900-talet större i Sverige än i något annat europeiskt land, förutom Finland. Hyrorna var också höga och någon hyresreglering fanns inte, inte heller något besittningsskydd.

Under industrialiseringens genombrottsdecennium, 1870-talet, var bostadsbristen särskilt svår. Det hände att människor fick bo utan tak över huvudet. Det förekom också att människor inhystes i asyler, det vill säga samlingssalar och liknande lokaler.

Vid städernas snabba tillväxt kring sekelskiftet släpade utbyggnaden av bostäder och sanitära inrättningar efter. Barnadödligheten var fortfarande hög i Stockholm. Av de pojkar som föddes på 1890-talet dog en tredjedel innan de hunnit fylla 15 år.

En arbetarebostad bestod i allmänhet av ett rum och kök eller av ett enkelrum med någon form av kokmöjlighet. Familjerna kunde ofta omfatta sju till åtta personer och ibland tog man dessutom in inneboende för att dryga ut inkomsterna. Om det fanns en säng var den oftast reserverad för fadern, resten av familjens sov på golvet eller på ett sofflock mellan två stolar.

Bostäderna värmdes upp med vedspis eller kakelugn, och avträdena var placerade på gården. Närmare sekelskiftet började toaletterna i stället att placeras i trapphusen, ”svalen”, på varje våningsplan. Rinnande kallt vatten förekom, men det fick ofta hämtas på gården. Hygienen sköttes i köket med hjälp av handfat och badbalja. Kläderna fick tvättas på samma sätt och hängas att torka över spisen. Lägenheterna var också ofta enkelsidiga och vette ut mot mörka och trånga bakgårdar, så de var svåra att vädra. Fukt och os stannade kvar inomhus. Lungtuberkulos var en folksjukdom som bland annat hängde samman med de dåliga bostadsförhållandena. Till det kom vägglössen. De usla förhållandena försvann inte förrän de byggdes bort efter andra världskriget.

 

Tabell: Boende per rum (kök räknas som rum)

År 1 rum 1 rok 2 rok 3 rok
 1896  3,21  2,31  1,67  1,37
 1902  3,71  2,54  2,01  1,64

Källa: Carl Ekbrant, Bostadssituationen i Sverige 1912-1975.

Historiska epoker

Allmännyttans imponerande historia kan delas in i sju epoker, var och en med sina utmaningar och särdrag. Här kan du fördjupa dig i den epok du är mest intresserad av.

Källa: Göteborgs stadsmuseum

Industrialisering och bostadsnöd

Årtiondena före sekelskiftet 1900 präglades av en snabb industrialisering och urbanisering. Behovet av bostäder ökade snabbt i de växande städerna. Men arbetarebostaden hade usel standard, och familjerna bodde trångt, mycket trångt.

Läs mer

Bilden är fri att använda.

Bostadskris och krispolitik

Krigs- och krisåren vid seklets början innebar fortsatt svåra levnads- och bostadsförhållanden. Motsättningarna i samhället ökade och drev fram flera reformer mot slutet av 1910-talet.

Läs mer

Källa: Kommunarkivet, Katrineholm

Allmännyttans bostadspolitiska roll formas

Nu lades grunden för den nya svenska bostadspolitiken och de allmännyttiga bostadsföretagen. Målet var att minska trångboddheten och bostadsbristen samt höja bostadsstandarden.

Läs mer

Källa: Gösta Nordins arkiv

Allmännyttan byggs ut och bostadsbristen byggs bort

Efter andra världskrigets slut inleddes den period som brukar kallas rekordåren. Den svenska industrin gick på högvarv, det ekonomiska välståndet växte, svenskarnas levnadsvillkor förbättrades och konsumtionen ökade. Det var också under den här tiden som bostadsbristen byggdes bort.

Läs mer

Källa: Telge Bostäder

Bostadsbeståndet förbättras och förvaltningen utvecklas

Bostadsbristen var nu bortbyggd, och de allmännyttiga bostadsföretagen ställdes inför en ny uppgift – att förvalta det befintliga bostadsbeståndet. För det krävdes ett nytt sätt att tänka och agera.

Läs mer

Källa: Hyresbostäder i Norrköping

Allmännyttan i omprövningens tid

Under denna period ändrades förutsättningarna för allmännyttan radikalt. Genom skattereformer och systemskiften fick kommunala bostadsföretag ta de ekonomiska risker som staten tidigare stått för.

Läs mer

Källa: Hans Wretling / Bostadsbolaget

Allmännyttans nya förutsättningar, villkor och uppgifter

Den 1 januari 2011 trädde en ny lag om allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag i kraft. Den innebar att bostadsföretagen måste drivas enligt affärsmässiga principer.

Läs mer

Det är Sveriges Allmännytta som står bakom allmännyttan.se. Sveriges Allmännytta är bransch- och intresseorganisation för allmännyttiga kommunala bostadsföretag över hela Sverige. Här på allmännyttan.se visar vi vad allmännyttan är och gör. För mer information om Sveriges Allmännytta, besök vår hemsida.

Vill du att ditt allmännyttiga bostadsföretags goda arbete ska synas här? Hör av dig!

Sveriges Allmännytta      Box 474, 101 29 Stockholm      08-406 55 00       info@sverigesallmannytta.se      www.sverigesallmannytta.se