Projekt är, och har under många årtionden varit, ett populärt sätt för att under en begränsad tid skapa ett bestämt resultat – och då ofta sådana resultat som kan sägas ligga utanför den traditionella organisationsstrukturen.
Det som kan sägas vara styrkan i projekt – den temporära satsningen – är ju dock också svagheten, inte minst när det gäller lokalt utvecklingsarbete. Att under något eller några år skapa en förändring i till exempel ett bostadsområde, som inte bara ska vara bestående utan dessutom implementeras in i den ordinarie verksamheten, är minst sagt svårt. Därav en ”projekttrötthet” hos många boende i socioekonomiskt utsatta områden, som kanske sett olika projekt komma och gå under många års tid, utan att det egentligen tycks hända något ”på riktigt”.
Men, kanske är det också så att varje projekt med dess verksamhet tar ett litet myrsteg fram, som i vardagens jakt på måsten och lustar blir osynligt? Ungefär på samma sätt som det nästan är omöjligt att se hur ens barn växt och utvecklats från den ena månaden till nästa, så sker en långsam förändring i områdets jordmån, som sakta förvandlas från ett frö till en planta.
Projekt skapas för att den ordinarie verksamheten på något sätt inte är utformad att klara av det projektet gör. Det unika – det innovativa – kan vara projektets slutliga resultat eller det sätt projektet framställs på. Och i det sammanhanget har innovationslabben skapat tydliga resultat, där konstprojektet i Rannebergen är ett tydligt exempel.
Helt säkert hade det inte gått att samla flera hundratals boende i så enkla övningar – som till exempel att rita av varandra inför ett uppdrag att skapa ett gemensamt stenmonument – om inte de boende redan innan fått kraft och inspiration genom de tidigare projektsatsningar som gjorts av samverkande aktörer i form av allmännytta, kommun och intresseorganisationer.
Allmännyttans innovationslabbs struktur, i form av samverkan och stöd mellan de fyra labben och med ett nationellt stöd, är också ett projektresultat – kring projektstyrning. Projekt har ofta speciella ledarutmaningar med tanke på att de är temporära och på de omgivande organisatoriska strukturerna. Hur just innovationslabben fått växtkraft är något som jag ser fram emot att få fundera vidare kring, i dialog med alla deltagare.
