Rannebergens centrum är tomt och öde, fastän det är lördag och hyfsat fint väder. Men det är inte så konstigt. Det enda som finns i centrum är en pizzeria, eftersom matbutiker och annat lagts ner. De boende i Rannebergen har återkommande kämpat för nyetablering av matbutiker, men ännu har det inte skett.
Men kanske konst kan vara ett steg i rätt riktning?
Rannebergen gästas just nu av konstnären och stenhuggaren Rob MacDonald, som i över 30 års tid genomfört olika konstnärliga processer i olika städer och länder, processer som bygger på medskapande tillsammans med invånarna.
Rob (till vänster på bilden) förklarar sin utgångspunkt kring konst som engagerar:
– Konsten har förmågan att engagera alla och det är i det positiva skapandet som kraft till förändring föds. Om till exempel en kommun lägger ner ett centrums viktigaste beståndsdelar, så säger vi med hjälp av konsten att vi bygger upp.
Under hela juli månad genomförs konstfestivalen Periferin är centrum (The periphery is the center), där periferin används i betydelsen fysiskt ytterområde men också ekonomiskt och socialt utanförskap. Målet är att bygga ett medskapande stenmonument, men i detta sammanhang är verkligen resan mer viktig än målet.
Under juli månads vardagar genomförs mindre workshops och under helgerna pop up-festivaler, där Rannebergens invånare får tillfälle att lära känna varandra bättre och lära sig mer om stenhuggning och designandet av skulpturer.
Även om det slutgiltiga monumentet är nog så viktigt – i form av ett höghus med reliefer av bland annat ansikten av boende (som skapats av boende själva) samt ett vackert och rött H på toppen (Hyresgästföreningens logga) – så är det processerna som leder till slutmålet som styr. Det är de boende som äger både findetaljerna i konsten och dialogen under mötena.
Det blir också tydligt att dessa möten är värdefulla i sig själva, som Falis (förtroendevald i Hyresgästföreningen och till höger på bilden) uttrycker det:
– Det är svårt att lära känna varandra, när det inte finns något centrum där man bor. Då stöter man inte på varandra på samma sätt. Och om man inte känner till varandra, så blir det genast svårt med gemenskapen och tryggheten, både för mig själv och mina barn. Jag vill att andra vuxna ska säga till min son om han beter sig illa på gården och jag inte är där, och jag vill kunna säga till andra barn om de inte sköter sig. Men då måste barnen veta att jag vet vilka deras föräldrar är. För om jag inte gör det, utan bara är en okänd vuxen som kommer förbi, så kan de lika väl inte bry sig.
Även om slutmonumentet tyvärr troligtvis blir färdigt fortare än ett nytt centrum på plats (planerat byggas upp under hösten), så märks det att ny energi kommit till många boende i Rannebergen, oavsett om de kommer till Konstfestivalens aktiviteter eller ej.
