I fredags träffade jag, Johan Boström från studieförbundet Vuxenskolan och Rickard Fjällström från Svenska kyrkan fem BIS-deltagare som uttryckt viljan att vara med och brainstorma idéer kring hur vi kan bygga broar mellan dem som är nya i Boden och dem som är etablerade Bodensare.
Vi började med en grundlig presentationsrunda. Det tog lång tid, men kändes väldigt viktigt för att bekanta oss med varandra och förena oss som grupp. Vi pratade mycket om hur ”vi svenskar gör”, och flera hade exempel som de ville dela med sig av.
Vi kom också in att prata mycket om vad en förening är, och att det finns mycket föreningar i Sverige som riktar sig till olika intressen. Vi spånade tillsammans om att eventuellt anordna en föreningsdag på BIS där vi bjuder in föreningar och har som en ”rekryteringsmässa”, där föreningar kan få visa upp sig och berätta att de finns. Det skulle kunna bli som ett öppet hus för hela Boden. Vi bestämde också att ordna en ny träff nästa vecka.
Både jag, Johan, Rickard och deltagarna var överens om att vi nu hade fått igång tänket hos varandra och att alla förslag var välkomna. En av deltagarna summerade mötet såhär: det här projektet är verkligen ett projekt som ger någonting, och som leder någonstans. Inte bara ett projekt som är någonstans att gå, utan som verkligen har betydelse och kan göra stor skillnad. Jätteviktigt, tyckte flertalet. Vi var tydliga med att säga att vi inte har någon färdig plan, utan att vi tillsammans måste utforma den. Det var de mycket positiva till.
Mötet kändes förtroligt och nästan intimt på något sätt. För varje egen presentation som gjordes så kändes det som att förtroendet i rummet byggdes upp mer och mer. Och att känslan av ”vi gemensamt” skapades.
Till slut hade vi som grupp tillsammans en utmaning. Vi hade ingen färdig lösning att presentera för deltagarna, utan den ska vi ta fram tillsammans. Alla fick en hemuppgift att fundera lite extra på den utmaningen. Redan nu efter helgen har ett par av deltagarna frågat mig om vilken tid vi ska träffas igen.
Det känns jätteroligt att de är så engagerade! Det här kan bli hur bra som helst. Man måste bara våga – då är hälften redan vunnet, tänker jag.
