Reflektioner, summeringar, resultat, metoder, tillvägagagångssätt, motiveringar, samverkan… Ja allt det har hela tiden varit aktuellt i vårt jobb med BIS och innovationslabbet. Funkar det? Funkar det inte? Kan man göra si eller kan man göra så? Hur ska vi få människor att mötas, hur ska vi bygga broar, hur ska vi öka tilltron och hoppet, hur ska vi omskapa ett utanförskap till ett innanförskap? Hur ska vi lyckas? Och tänk om vi misslyckas?
Jag var på konferensen Hemma hos allmännyttan som Sveriges Allmännytta anordnade tillsammans med Botkyrkabyggen i höstas. Den konferensen handlade om social hållbarhet i stort, och det var fantastiskt på alla sätt. Men det som fångade mig mest, det var när vi på den sista dagen uppmanades att föreställa oss att vi var i en annan situation än vår självklara vardag.
Vi fick alla, var och en, skriva ned de tre viktigaste sakerna i våra liv på en post it-lapp, vika ihop den och hålla den hårt i vår hand. Sedan fick vi med stängda ögon höra vad som skulle hända – tänka oss att kriget bröt ut, direkt utanför vårt hus, försöka ta oss ut ur huset innan det bombades, få med sig det viktigaste…
Utanför huset ligger redan döda människor, dina grannar och andra. Du springer över deras döda kroppar och du tar dig fort till hamnen. Du tar dig till en båt. Men då har du förmodligen redan tappat en sak på den lista som du håller hårt i din hand. Du sätter dig i båten och du har kvar två av sakerna på din lista.
Efter flera dagar på havet kommer ett oväder och vågorna gör att den båt du sitter i kantrar. Du själv lyckas ändå på något sätt överleva och blir upplockad i en annan båt. Hur vet du nu knappt.
Du kommer i land efter lång lång tid, till ett helt främmande land. Du har tappat alla de tre saker som du skrev på din lista. Nu är du ensam i ett främmande land.
Vad stod det då på min lista?
1. Mina barn
2. Min familj
3. Mitt hem
Att bara för en liten liten stund föreställa sig att allt skulle tas ifrån mig var obeskrivligt – men en väldigt relevant övning att göra i vår tid.
Det som berört mig mest under hela denna tid vi jobbat med innovationslabbet och BIS, är hur mycket vi människor behöver varandra. Oavsett om vi är födda i landet eller om vi kommer nya till ett land. Behoven är olika, men medmänniskor behöver vi alla.
Jag själv är uppvuxen i Sverige, skolad i vårt samhällssystem, uppvuxen i en trygg miljö med en familj som alltid funnits för mig. Alltid haft mat på bordet. Varit en del av föreningslivet sedan jag var liten. Haft jobb redan sedan innan jag tog studenten, och egen bostad sedan jag var drygt 17 år.
Ändå har jag ett stort behov av medmänniskor i mitt liv – mitt kontaktnät, mina arbetskamrater, mina vänner, min släkt, samhället i stort och smått. Men det här tar jag nästan för givet att jag bara har omkring mig, som en självklarhet.
Men tänk om ingen såg mig, om ingen hälsade på mig, om ingen pratade med mig, om jag inte kände någon där jag bor, om jag inte hade ett jobb att gå till. Tänk om jag inte ens kunde få ett jobb för att jag inte kan språket, hur mycket erfarenhet jag än kanske har med mig från ett tidigare yrkesliv. Tänk om jag inte fick egen bostad, utan att jag placerades att bo med främmande människor i ett gemensamt boende. Tänk om jag inte kunde påverka min situation för att jag hade förlorat allt. Att jag hade lämnat mitt tidigare liv för att överleva.
Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara, inte ens i tanken.
Men jag har sett vilken betydelse det gör för de asylsökande som vi möter här på BIS varje dag – att vi ser dem och hälsar på dem, att vi skapat en möjlighet att ha någonstans att gå varje dag för att få en meningsfull stund på dagen. Att få tillhöra, att få möta andra människor, att lära sig svenska, att få prata med andra människor och tillhöra en gemenskap.
Jag har också sett glädjen i deras ögon när vi mötts på stan. Vilken glädje och vilket leende det är i det HEEEEJ man får tillbaka.
Vi är alla bara människor. Och vi behöver varandra.
Vi behöver se varandra, vi behöver stötta varandra, vi behöver finnas för varandra, vi behöver tro på varandra, vi behöver få finnas och vi behöver vara rädda om varandra och värna om varandra.
Jag är säker på att allt börjar där… Sedan finns det massor att göra efter vägen. Men allt börjar med att vi ser varandra precis för det vi alla är, nämligen MÄNNISKOR.
