Kritiken mot miljonprogrammet började ta fart under det symbolladdade året 1968. Strax efter att Skärholmens centrum utanför Stockholm invigdes hösten samma år började området att kritiseras i medierna. Detsamma drabbade Hammarkullen utanför Göteborg när de första husen stod klara för inflyttning vid årsskiftet 1968/69. Redan under Hammarkullens första vår utsattes området för svidande omdömen i pressen. Kritiken riktades i allmänhet mot miljonprogrammets storskalighet och sterila miljö.
De vällovliga ambitionerna att bygga bort bostadsbristen resulterade i ett produktionsanpassat byggande där hyresgästerna inte hade möjlighet att påverka sitt boende. Bostadsköerna tog emellertid slut.
Social och ekonomisk segregation
Samtidigt som journalister och kulturarbetare skrev ned miljöerna i de stora bostadsområdena övergick bostadsbristen i överskott. Det var inte längre självklart att folk ville bo miljonprogrammets lägenheter. Det uppstod också tendenser till social segregation, trots avsikten att bygga ”för alla”.
De som hade det svårast att komma in på bostadsmarknaden kom sist i bostadskön och samlades hos allmännyttan. Dessa människor behövde en helt annan hjälp att rota sig än vad den rationaliserade fastighetsförvaltningen kunde erbjuda. Oro och konflikter uppstod i de nya och ibland överstora bostadsområdena.
De hyresgäster som hade ekonomiska förutsättningar lämnade områdena för att i stället skaffa sig ett egnahem, och en ekonomisk-social segregation inleddes. Segregationen förstärktes också av de förmånliga villkoren för egnahem. När byggandet av flerbostadshus minskade, innebar det att de sist byggda områdena blev ett slags ”slutstation” för de hushåll som hade det svårast på bostadsmarknaden.