Så har det blivit dags att sätta punkt för arbetet i Allmännyttans innovationslabb. Två år av intensivt arbete med att följa arbetet i de fyra städerna har mynnat ut i en följeforskningsrapport.
Ett närmast oräkneligt antal intervjuer, samtal, workshops, enkätsvar från deltagare och boende, anteckningar och fotografier från promenader och besök på mötesplatser, och nedskrivna tankar och iakttagelser från alla som arbetat i projektet har kokats ner till 74 sidor forskningstext.
Men vad säger egentligen en sådan rapport om en sådant här projekt? Vad är det som är bra med det här då?
Av skeptikern kan nog Allmännyttans innovationslabb vid en första anblick avfärdas som ”ännu ett projekt” riktat mot städernas så kallade utsatta områden eller grupper som befinner sig i utanförskap. Mycket forskning pekar på att dessa områdesinsatser förvisso kan ha stor positiv verkan på individen, men har en begränsad verkan när det gäller att minska segregationen – insatserna blir snarare reaktiva åtgärder för att kompensera för brister i den generella välfärden.
Är det samma gamla visa med Allmännyttans innovationslabb? Är det ytterligare ett försök i raden av statlig projektfinansiering för att lösa välfärdsstatens egna tillkortakommanden?
Jag skulle vilja göra ett par reflektioner kring vad som gör detta projekt lite annorlunda.
För det första behöver vi tala om innovativitet. Allmännyttans innovationslabb har varit innovativt i den meningen att verksamheten inte har slagit någon innovationsknut på sig själv. Snarare har det handlat om att lära av varandra och av det som redan har varit. Det är också det som kanske är den största framgången i projektet.
Medarbetarna i de fyra städerna har genom projektet kunnat arbeta tillsammans mot en gemensam utmaning, men i skilda kontexter. De har fått kunskap om andra exempel, stöd i planering och genomförandet av projektledning och forskning men inte minst av varandra. Detta har varit ett nytt och berikande inslag i den annars så uttjatade projektformen.
Tillsammans har labben kunnat skapa kunskap om problemen, få en bild av gemensamma utmaningar och tillsammans hitta lösningar som svarar mot lokala behov. Allmännyttans innovationslabb har inneburit ett nätverk för kunskapsutbyte kring en komplex samhällsutmaning.
Ett första, och mycket viktigt resultat, är således Allmännyttans innovationslabb i sig självt. Så ja, vi behöver tala om innovativitet. Det verkligt innovativa kanske redan har gjorts.
För det andra så behöver vi tala om segregation och integration. Arbetet i Allmännyttans innovationslabb har kunnat nyansera bilden av vad segregation och integration faktiskt är.
”Integration är att trivas någonstans”. Så säger en intervjuad kvinna i Torun Börtz bok Betongen brinner, som handlar om livet i utanförskapets Paris. Just dessa ord återspeglas i så många av projektdeltagarnas reflektioner. Och de har hjälpt oss i projektet att undvika att gå i den vanliga måluppfyllelsefällan för sådana här projekt.
Visst, vi har studerat statistik för att se hur många som kommer i arbete eller utbildning. Målsättningarna ska nås upp till. Ju fler desto bättre, utanförskapet minskar och om utanförskapet minskar, ja då minskar segregationen och integrationen blir bättre. Och visst har vi i projektet kunnat checka av dessa mål. Många har kommit i arbete och utbildning. Flera har kunnat komma vidare i livet i jakt på sina drömmar.
Men det som har fastnat hos mig är hur många människor har kunnat hitta ett sammanhang. En känsla av att bli lyssnad på, att få känna sig delaktig i en gemenskap, att få träffa människor i samma situation som sig själv – eller någon som är i en helt annan situation. De möten som har skett i projektet har ofta betytt mer än om man fått ett jobb eller inte.
Integration är inte bara en prick i förvärvsfrekvensen, integration är att trivas någonstans. Det är också utifrån en sådan lärdom som segregationen behöver diskuteras.
Sammantaget är det – som så ofta förr – resan som är mödan värd. Många är alltså de deltagare i projektet som har mött nya människor, känt sig sedda och lyssnade på och dessutom kommit i arbete och utbildning.
Men det vi inte får glömma är det jag inledde med – alla vi projektmedarbetare som har lärt oss av varandra, förstått vilka fantastiska verksamheter som pågår runt om i landet och utvecklat nya tankar kring orsakerna till, symtomen på, och lösningarna på det vi kallar segregation. Under två år har en kunskapsresa ägt rum.
Kunskapande är en spiralformad rörelse där teori och praktik samspelar. Som pedagogen David A Kolb skriver så börjar det med en upplevelse. När vi sätter det vi upplever i ett sammanhang skapar vi oss en förståelse. Denna förståelse kan vi sätta ord på och skapa teorier kring som vi sedan omsätter i praktik, exempelvis genom experimenterande i nya situationer.
Vi kan alltså inte få kunskap om segregation och integration enbart genom att titta på statistik. På samma sätt kan vi inte heller utveckla metoder för att bekämpa segregation enbart genom att göra som vi alltid har gjort.
Verkligheten är komplex och för att förstå och förändra behöver vi se kunskapandet som den verkliga behållningen, men också den stora utmaningen. Innovation ligger i att lära oss av det vi vet och det vi gjort, men också att veta vad vi ännu inte har lärt oss. Det är en viktig lärdom för mig själv i Allmännyttans innovationslabb.
