1946–1975 Allmännyttan byggs ut och bostadsbristen byggs bort

Efter andra världskrigets slut inleddes den period som brukar kallas rekordåren. Den svenska industrin gick på högvarv, det ekonomiska välståndet växte, svenskarnas levnadsvillkor förbättrades och konsumtionen ökade. Det var också under den här perioden som bostadsbristen byggdes bort.

Miljonprogramsbyggnad i Saltskog, Södertälje

Bygget av Saltskog inleddes 1970. Husen uppfördes snabbt tack vare en långt driven mekanisering. Lägenheterna var väl byggda och standarden hög. Men det blev för många lägenheter på ett komprimerat område. Och små lägenheter klumpades ihop, så att många ensamstående bodde i samma trappuppgång. Den sociala strukturen blev inte lyckad.

Plats: Södertälje
Källa: Telge Bostäder

De svenska rekordåren präglades av en genomgripande folkomflyttning. År 1955 bodde cirka 2,5 miljoner människor på landsbygden. Tjugo år senare fanns bara en miljon kvar där. Samtidigt växte städernas och tätorternas befolkning från fyra miljoner till nästan sju. För att klara industrins behov av arbetskraft krävdes en omfattande arbetskraftsinvandring. Arbetare rekryterades framför allt från Italien, det forna Jugoslavien och Finland. Detta tillsammans med en stor ungdomskull spädde på bostadsbristen, som återigen blev en het politisk fråga.

Bostadspolitiken kom inte bara att utgöra en central del i statens välfärdspolitik, utan också en integrerad del i den ekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitiken. Bostadspolitiken blev ett instrument i den industriella, ekonomiska och geografiska omvandlingen av Sverige. Den fick också stor betydelse för allmännyttans framväxt.

 

Den nya bostadspolitiken

Bostadssociala utredningen lade i december 1945 fram sitt huvudbetänkande om ”Allmänna riktlinjer för den framtida bostadspolitiken”. Det som utmärkte den nya bostadspolitiken var goda bostäder åt alla. I Sverige undvek man segregerade lösningar som ”social housing” eller ”low-cost housing” för låginkomsttagare som tillämpats i andra länder. Barnrikehusen hade varit ett sådant kategorihusbyggande som nu avvecklades. De produktionsstöd och bostadsnormer som staten inrättade skulle inte längre rikta sig till en bestämd grupp i samhället. Precis som barnbidrag, folkpensioner och sjukförsäkring skulle de nå alla.

Genom de beslut som fattades av 1946–1948 års riksdagar antogs Sveriges första egentliga program för bostadsbyggande. Bostadssociala utredningen slog fast att det var kommunen som hade ansvaret för bostadsförsörjningens planering och förverkligande, bland annat genom att upprätta bostadsbyggnadsprogram. Kommunerna fick sedan ansöka om lån hos länsbostadsnämnderna som tilldelade kvoter för byggandet.

Statens stöd till produktion av bra och billiga bostäder gavs i form av lån till låg ränta. De statliga bostadslånen hade den primära uppgiften att lämna en toppkredit med förmånliga villkor. Genom dessa topplån kunde privata byggherrar låna upp till 85 procent av produktionskostnaderna, kooperativa upp till 95 procent och kommunala, allmännyttiga bostadsföretag upp till 100 procent.

Meningen med de statliga bostadslånen var att de också skulle ha utjämnande en effekt på fluktuerande räntor. Men räntorna lade sig i stället länge på en stadigt hög nivå, vilket medförde att de statliga subventionerna blev betydligt mer omfattande än vad det var tänkt. Räntebidragen avvecklades därför, och ett nytt lånesystem infördes 1967 – paritetslånen. Räntesubventionerna återinfördes emellertid 1975. Mot slutet av 1960-talet infördes också skattesubventioner för egnahemsägare, vilket gjorde det möjligt för många att skaffa eget hus eller radhus.

Med tiden blev statens utgifter för olika former av bostadsstöd allt större. År 1946 uppgick statens samlade bostadsstöd till 0,4 procent av BNP. År 1975 hade det ökat till 2,8 procent och tio år senare till 3,4 procent av BNP. Bostadsstödet utgjorde 1975 nästan 10 procent av de samlade statsutgifterna. Från 1960, då det statliga bostadsstödet började ta fart på allvar, fram till 1975 hade stödet nästan sjudubblats. Räntebidragen stod för 22 procent av det statliga bostadsstödet, medan skattesubventionerna till egnahem stod för drygt 33 procent. Resten var bostadsbidrag.

 

De kommunala allmännyttiga bolagen

Genom den nya bostadspolitiken fick kommunerna ett ökat ansvar för bostadsbeståndet, bland annat genom allmännyttiga bostadsföretag, medan staten skulle ta ett ökat ansvar för finansieringen. Enligt Bostadssociala utredningen skulle de kommunala allmännyttiga bostadsföretagen verka för:

  • Hög och jämn produktion av bostäder
  • Låg hyresnivå
  • Försvårande av spekulation
  • Stabilitet i förvaltningen

I en del kommuner fanns redan företag som förvaltade barnrikehus och vissa stiftelser och liknande med kommunal medverkan. Men i de flesta kommuner startades helt nya allmännyttiga bostadsföretag. I en del av de större städerna bildades flera bolag, som konkurrerade med varandra och med kooperativa och privata byggherrar. Eftersom de kommunala icke vinstdrivande bolagen kunde låna 100 procent av produktionskostnaderna, behövde dessa företag inget kapital.

Under 1940-talet växte antalet kommunala allmännyttiga bostadsbolag snabbt. Dessa insåg snart att det fanns ett behov av en intresseorganisation. År 1950 grundades SABO, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag. Organisationens uppgift blev dels att ge medlemsföretagen service i form av bland annat information, utredningar, statistik och juridisk rådgivning, dels att företräda företagens intressen i remissyttranden och opinionsbildning.

 

Bostadsbyggandet

I det bostadsbyggnadsprogram som fastställdes av 1946 års riksdag räknade man med att komma tillrätta med bristerna under en 15-årsperiod. Enligt beräkningarna skulle drygt 600 000 lägenheter täcka behovet fram till 1960.

Beräkningarna höll inte. Det fanns fortfarande bostadsbrist, särskilt i de större städerna. Mellan 1945 och 1960 byggdes drygt 800 000 lägenheter, och nu bodde 38 procent av befolkningen eller 2,7 miljoner människor i lägenhet. Men 1960 var den samlade kön ändå 300 000 hushåll. Många fick vara inneboende i vanliga uthyrningsrum i väntan på egen bostad. Ökad nativitet, ökad livslängd, ökad invandring, genomgripande omflyttning inom landet och förändrade bostadsvanor där både gamla och unga ville ha egna bostäder låg till grund för den stigande efterfrågan. De oändliga bostadsköerna skapade politisk oro.

Regeringen beslöt att bygga bort bostadsbristen och samtidigt en gång för alla få bort trångboddheten. Planerna tog form inom den år 1959 tillsatta bostadsbyggnadsutredningen. Utredningens bostadsbyggnadsprogram, det som senare kom att kallas miljonprogrammet, fastställdes av 1965 års riksdag (proposition 1965:1). Programmet innebar att en miljon lägenheter skulle byggas fram till 1974, det största bostadsbyggandet per capita i världen. Läs mer om miljonprogrammet här.

Mellan 1960 och 1975 ökade antalet disponibla lägenheter med 855 000, till drygt 3,5 miljoner lägenheter. En enorm upprustning skedde också under perioden.

I början av 1970-talet upphörde bostadsbristen tämligen tvärt. Ungdomspuckeln var över, invandringen minskade och inflyttningen till tätorterna ersattes av en utflyttning. Sveriges ekonomi stramades åt och plötsligt stod många lägenheter tomma. Byggandet avslutades så fort som möjligt och många planerade husbyggen skrinlades mitt i processen.

Många bostadsföretag, framför allt allmännyttan, fick svårt att hyra ut sina lägenheter. En del bostadsföretag hamnade i ekonomisk knipa och fick därför statliga lån för att täcka sina hyresförluster. Staten satte också in olika åtgärder för att göra miljonprogramsområdena mer attraktiva.

Diagram 1: Det totala antalet lägenheter och småhus i Sverige 1945–1975. (Klicka för att förstora diagrammet.)

Källa: Carl Ekbrant, Bostadssituationen 1912–1975.

 

Byggandets industrialisering

Tilltron till att moderna metoder och stordrift skulle lösa bostadsfrågan genomsyrade hela bostadssektorn. Staten hade kring 1950 inrättat ett produktionsråd för rationaliseringsfrågor och 1952 bildade staten genom Bostadsstyrelsen en maskinlånefond för att påskynda den tekniska utvecklingen. Senare ändrades också lånesystemet så att det gav särskilda fördelar till dem som byggde mer än 1 000 lägenheter i taget.

År 1955 införde staten ett lånetak för nyproduktion. Syftet var att hålla nere kostnaderna i nyproduktionen, men också se till att det byggdes bra bostäder. Detta kom att styra vilken typ av bostäder som byggdes. Det gick inte att bygga alltför påkostat. Lånetaket och andra centrala normsystem kom i praktiken att innebära att bostadsproduktionen blev standardiserad, storsaklig och likriktad. Byggandet rationaliserades med fler byggmaskiner och med stora mängder standardiserade och prefabricerade byggelement från cementvaru-, metall-, trävaru- eller plastfabriker. De färdiga elementen kunde bland annat vara i form av ytter- eller innerväggar. En del allmännyttiga bostadsföretag etablerade egna elementfabriker.

 

Bostadsstandarden

Den värsta trångboddheten sjönk mellan 1945 och 1960. År 1945 bodde 29 procent av befolkningen i ett rum och kök jämfört med 16 procent 1960. Den vanligaste lägenheten var emellertid fortfarande tvårummaren. Andelen lägenheter om tre rum och kök, som skulle få bukt med barnfamiljernas trångboddhet, ökade också under 1945–1960.

Diagram 2: Antal boende fördelade på befintliga lägenheter, totalt och på olika storlekar. (Klicka för att förstora diagrammet.)

Källa: Carl Ekbrant, Bostadssituationen 1912–1975.

Allt fler lägenheter utrustades nu med bekvämligheter som centralvärme, toalett och tillgång till eget bad/dusch. Av 1960 års bostadsräkning framgår att standarden hade ökat för hela bostadsbeståndet. Men det var stora variationer mellan olika orter och landsdelar. När det gällde centralvärme, vatten och avlopp samt wc var 85 procent av Stockholms lägenheter utrustade med dessa bekvämligheter. Sämst var standarden i Gävleborgs län och Smålandslänen. Fortfarande var 940 000 lägenheter eller 35 procent av beståndet omodernt, enligt bostadsräkningens definition. I slutet av perioden har beståndet rustats upp ytterligare. Enligt 1975 års bostadsräkning var bara 7 procent av lägenheterna, det vill säga 236 000, omoderna.

Diagram 3: Lägenheternas utrustning 1945 och 1960. (Klicka för att förstora diagrammet.)

Källa: Carl Ekbrandt, Bostadssituationen 1912–1975.

Sanering av innerstadsmiljöer

Saneringsfrågan, det vill säga att höja standarden och riva det som var omodernt, var aktuell under hela folkhemsepoken 1930–1980. Men det var först efter kriget som saneringen tog fart på allvar. Under 1960-talet genomfördes de mest genomgripande förnyelserna. Den tidiga industrialiseringens arbetarmiljöer, med nedgångna, omoderna och små lägenheter, revs för att ge plats åt modern bebyggelse. Stadsförnyelsen blev i många fall drastisk.

Generellt sett deltog de kommunala företagen inte särskilt ofta i dessa totalsaneringar, med ett par undantag. Bland annat i Gävle och Örebro, där bostadsföretagen betraktades som föregångare när det gällde omvandling av centrala arbetareområden.

I början av 1970-talet började de äldre arbetarkvarteren i städerna att omvärderas. Från början var det den unga vänstern som protesterade mot rivningarna av landshövdingehusen i Göteborg och som ockuperade kvarteret Mullvaden i Stockholm. Men opinionen mot rivningarna blev snart betydligt bredare. Att riva gammal bebyggelse blev inte längre självklart, i stället rustades den upp och förnyades. Små lägenheter slogs ihop till större, och de utrustades med moderna bekvämligheter.

Historiska epoker

Allmännyttans imponerande historia kan delas in i sju epoker, var och en med sina utmaningar och särdrag. Här kan du fördjupa dig i den epok du är mest intresserad av.

Källa: Göteborgs stadsmuseum

Industrialisering och bostadsnöd

Årtiondena före sekelskiftet 1900 präglades av en snabb industrialisering och urbanisering. Behovet av bostäder ökade snabbt i de växande städerna. Men arbetarebostaden hade usel standard, och familjerna bodde trångt, mycket trångt.

Läs mer

Bilden är fri att använda.

Bostadskris och krispolitik

Krigs- och krisåren vid seklets början innebar fortsatt svåra levnads- och bostadsförhållanden. Motsättningarna i samhället ökade och drev fram flera reformer mot slutet av 1910-talet.

Läs mer

Källa: Kommunarkivet, Katrineholm

Allmännyttans bostadspolitiska roll formas

Nu lades grunden för den nya svenska bostadspolitiken och de allmännyttiga bostadsföretagen. Målet var att minska trångboddheten och bostadsbristen samt höja bostadsstandarden.

Läs mer

Källa: Gösta Nordins arkiv

Allmännyttan byggs ut och bostadsbristen byggs bort

Efter andra världskrigets slut inleddes den period som brukar kallas rekordåren. Den svenska industrin gick på högvarv, det ekonomiska välståndet växte, svenskarnas levnadsvillkor förbättrades och konsumtionen ökade. Det var också under den här tiden som bostadsbristen byggdes bort.

Läs mer

Källa: Telge Bostäder

Bostadsbeståndet förbättras och förvaltningen utvecklas

Bostadsbristen var nu bortbyggd, och de allmännyttiga bostadsföretagen ställdes inför en ny uppgift – att förvalta det befintliga bostadsbeståndet. För det krävdes ett nytt sätt att tänka och agera.

Läs mer

Källa: Hyresbostäder i Norrköping

Allmännyttan i omprövningens tid

Under denna period ändrades förutsättningarna för allmännyttan radikalt. Genom skattereformer och systemskiften fick kommunala bostadsföretag ta de ekonomiska risker som staten tidigare stått för.

Läs mer

Källa: Hans Wretling / Bostadsbolaget

Allmännyttans nya förutsättningar, villkor och uppgifter

Den 1 januari 2011 trädde en ny lag om allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag i kraft. Den innebar att bostadsföretagen måste drivas enligt affärsmässiga principer.

Läs mer

Det är SABO – Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag som står bakom allmännyttan.se. SABO är bransch- och intresseorganisation för allmännyttiga kommunala bostadsföretag över hela Sverige. Här på allmännyttan.se visar vi vad allmännyttan är och gör.

Vill du att ditt allmännyttiga bostadsföretags goda arbete ska synas här?
Hör av dig
!

Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag      SABO, Box 474, 101 29 Stockholm      08-406 55 00       info@sabo.se      www.sabo.se